Pionjärerna inom laserterapi

Publicerad

Laserterapins pionjärer är de forskare och kliniker som från 1960-talet och framåt upptäckte, förklarade och prövade effekten av svagt laserljus på levande vävnad. Den ungerske kirurgen Endre Mester gjorde den första upptäckten 1967. Tiina Karu förklarade mekanismen i cellerna. Forskare som Jan Magnus Bjordal, Roberta Chow och Michael Hamblin har i senare decennier prövat metoden i kliniska studier och översikter.

Vilka är laserterapins viktigaste pionjärer?

Lågenergilaser, i dag kallad fotobiomodulering, har vuxit fram genom insatser från fysiker, läkare, tandläkare, fysioterapeuter och biologer i många länder. Tabellen visar ett urval av namnen och vad varje person är mest känd för. Alla uppgifter bygger på källorna längst ner på sidan.

Namn Land Bidrag
Niels Finsen Danmark Nobelpris 1903 för ljusbehandling av hudtuberkulos
Theodore Maiman USA Byggde den första fungerande lasern 1960
Endre Mester Ungern Upptäckte laserns stimulerande effekt 1967
Toshio Ohshiro Japan Utvecklade terapeutisk diodlaser på 830 nm från 1980
Tiina Karu Estland (utbildning) Visade att cytokrom c-oxidas tar upp ljuset
Jeffrey Basford USA Kritiska översikter om laserterapi från Mayo Clinic
Jan Tunér Sverige Tandläkare, författare och grundare av SLMS 1989
Lars Hode Sverige Medförfattare till handböckerna om laserterapi
Jan Magnus Bjordal Norge Systematiska översikter om dos och smärta
Roberta Chow Australien Huvudförfattare till Lancet-studien om nacksmärta 2009
Chukuka Enwemeka USA Meta-analys om vävnadsläkning 2004, WALT-ordförande
Juanita Anders USA Medförfattare till definitionen av fotobiomodulering
Michael Hamblin USA och Sydafrika Forskning om mekanismer och dosrespons
Mary Dyson Storbritannien Forskning om ljus och vävnadsläkning

Vem lade grunden för ljusbehandling?

Ljus som behandling är äldre än lasern. Den danske läkaren Niels Ryberg Finsen fick 1903 Nobelpriset i fysiologi eller medicin för behandling av sjukdomar med koncentrerad ljusstrålning, särskilt hudtuberkulos (lupus vulgaris). Nobelkommittén skrev att Finsen hade öppnat en ny väg för den medicinska vetenskapen.

Theodore Maiman

Den amerikanske fysikern Theodore Maiman fick den första lasern att fungera den 16 maj 1960 vid Hughes Research Laboratories i Malibu i Kalifornien. Maimans laser byggde på en syntetisk rubinkristall och gav rött ljus med våglängden 694,3 nm. Medarbetarna Irnee D’Haenens och Charles Asawa deltog i arbetet. Maimans artikel i Nature publicerades den 6 augusti 1960 under titeln Stimulated Optical Radiation in Ruby.

Vem upptäckte laserns läkande effekt?

Endre Mester var kirurg vid Semmelweis medicinska universitet i Budapest. År 1967 bestrålade Mester rakade möss med en lågeffektig rubinlaser. Pälsen växte tillbaka snabbare hos de bestrålade djuren. Mester såg också bättre sårläkning. Michael Hamblin beskriver försöket som det första tecknet på att svagt ljus kunde ha medicinsk nytta. Mesters liv och forskning beskrivs utförligt på sidan om Endre Mester.

Toshio Ohshiro

Den japanske läkaren Toshio Ohshiro började 1980 utveckla den första terapeutiska diodlasern på 830 nm tillsammans med Matsushita Electronic. En prototyp på 15 mW redovisades för smärtlindring vid konferensen Laser Tokyo 81. Det första kommersiella systemet kom 1982. Ohshiro gav 1988 ut boken Low Level Laser Therapy: A Practical Introduction tillsammans med Calderhead, en bok som kopplas till framväxten av begreppet low level laser therapy. Samma år kom pilotnumret av tidskriften Laser Therapy.

Vem förklarade hur laserljuset påverkar cellerna?

Tiina Karu tog examen i fysikalisk kemi vid Tartu universitet i Estland 1970. Från 1980 ledde Karu ett laboratorium för laserbiologi och lasermedicin, enligt WALT:s kongressprogram 2012. Karu identifierade enzymet cytokrom c-oxidas i mitokondriernas andningskedja som en primär mottagare av rött och nära infrarött ljus. Karu föreslog också att signaler från mitokondrien förklarar varför korta bestrålningar kan ge långvariga effekter.

Karus grupp visade 2004 att cellers förmåga att fästa vid en yta ökade efter bestrålning, med toppar vid ungefär 620, 680, 760 och 820 nm. Våglängderna stämmer väl med de som används kliniskt. Mer om mekanismen finns i vår guide till lågenergilaser.

Vilka svenskar har betytt mest för laserterapin?

Jan Tunér är tandläkare med examen från Karolinska institutet 1968. Tunér har använt laserterapi kliniskt sedan 1986 och har sin praktik i Grängesberg. Tunér grundade Swedish Laser-Medical Society 1989, skapade webbtidskriften LaserAnnals och var medlemssekreterare i World Association for Laser Therapy (WALT) 2000-2010.

Lars Hode har doktorsexamen och har varit knuten till Swedish Laser-Medical Society med Lidingö som ort. Tillsammans med Tunér utvecklade Hode webbplatsen LaserWorld. Tunér och Hode skrev flera handböcker, bland annat Laser Therapy: Clinical Practice and Scientific Background, i andra upplagan 2002. Nästa bok blev The New Laser Therapy Handbook från 2010. Hode har skrivit ledare om dosering och om varför fotobiomodulering inte accepterats av den etablerade vården. Läs mer på sidan om Swedish Laser Medical Society.

Vilka forskare har prövat laserterapi i kliniska studier?

Jeffrey Basford

Jeffrey Basford var 1989 verksam vid avdelningen för fysikalisk medicin och rehabilitering vid Mayo Clinic i Rochester, Minnesota. Basford skrev 1989 översikten Low-energy laser therapy: controversies and new research findings i Lasers in Surgery and Medicine. Basford var 2010 medförfattare till en systematisk översikt om laser vid senproblem, där författarna fann möjlig effekt när rekommenderade doser användes.

Jan Magnus Bjordal

Jan Magnus Bjordal är utbildad fysioterapeut och disputerade vid Bergens universitet i Norge 2003. Bjordal är professor vid universitetets forskargrupp i fysioterapi och var ordförande i WALT 2008-2010 och 2016-2018. Bjordal ledde 2014 nomenklaturmötet där begreppet fotobiomodulering togs fram, tillsammans med Juanita Anders. Bjordals forskning har visat att dosen ofta avgör om en laserstudie blir positiv eller negativ.

År 2003 publicerade Bjordal, Christian Couppé, Roberta Chow, Jan Tunér och Elisabeth Anne Ljunggren en översikt om laser vid kroniska ledbesvär. Elva randomiserade studier med 565 patienter ingick. Laser i föreslagna doser minskade smärtan med i genomsnitt 29,8 mm på en 100 mm lång skala. År 2019 var Bjordal medförfattare till en meta-analys om knäartros i BMJ Open som visade effekt vid doser enligt WALT:s rekommendationer.

Roberta Chow

Roberta Chow tog läkarexamen vid University of Sydney 1972 och disputerade 2006 med en avhandling om lågenergilaser vid kronisk nacksmärta. Chow har arbetat som allmänläkare i Castle Hill i Sydney. Chow var huvudförfattare till meta-analysen i The Lancet 2009 som omfattade 16 studier med 820 patienter och visade smärtlindring upp till 22 veckor vid kronisk nacksmärta.

Chukuka Enwemeka

Chukuka Enwemeka var ordförande i WALT 1998-2000. Enwemeka och kollegor publicerade 2004 en meta-analys i Photomedicine and Laser Surgery om lågenergilaser vid vävnadsläkning och smärta. Analysen omfattade 34 artiklar om vävnadsläkning och nio om smärta och fann stora effektstorlekar. Senare översikter med strängare kvalitetskrav har gett mer försiktiga resultat.

Vem gav fotobiomodulering dess namn?

Juanita Anders är professor i anatomi, fysiologi och genetik vid Uniformed Services University of the Health Sciences i Bethesda, Maryland. Anders disputerade i anatomi vid University of Maryland 1977. Anders var ordförande för det amerikanska lasermedicinska sällskapet ASLMS 2014-2015 och har varit ordförande för NAALT. Forskningen rör nervregenerering och neuropatisk smärta.

Tillsammans med Raymond Lanzafame och Praveen Arany publicerade Anders 2015 förslaget att kalla metoden photobiomodulation therapy. Förslaget kom från ett konsensusmöte i september 2014 med 15 internationella deltagare under en gemensam konferens för NAALT och WALT. Termen lades in i den medicinska ämnesordlistan MeSH 2016. Anders, Lanzafame och Arany definierade fotobiomodulering som ljusterapi med laser, lysdioder eller bredbandsljus i synligt och infrarött spektrum. Processen beskrevs som icke-termisk.

Michael Hamblin

Michael Hamblin har doktorsexamen från Trent University i England och har varit huvudforskare vid Wellman Center for Photomedicine vid Massachusetts General Hospital samt docent i dermatologi vid Harvard Medical School. Hamblin är i dag gästprofessor vid University of Johannesburg och chefredaktör för tidskriften Photobiomodulation, Photomedicine and Laser Surgery. Enligt universitetet har Hamblin publicerat över 600 vetenskapliga artiklar.

Hamblins grupp beskrev 2009 den bifasiska dosresponsen, att låga ljusdoser ofta ger bättre effekt än höga. Fenomenet illustreras ofta med Arndt-Schulz-kurvan. Hamblin fick 2017 det första Endre Mester Lifetime Achievement Award från NAALT. Redan 2011 hade Hamblin valts till Fellow i det internationella optiksällskapet SPIE.

Mary Dyson

Mary Dyson har forskat om hur ljus påverkar vävnadsläkning. Vid konferensen Light Activated Tissue Regeneration and Therapy 2004 talade Dyson, med University of London som tillhörighet, om betydelsen av pulsat ljus för stimulering av vävnadsreparation. Vi har inte kunnat bekräfta fler biografiska uppgifter om Dyson i källor vi bedömer som säkra.

Vilka har lett WALT?

World Association for Laser Therapy, i dag World Association for Photobiomodulation Therapy, bildades i maj 1994 i Barcelona. WALT redovisar sina tidigare ordförande på förbundets webbplats. Listan speglar hur internationellt fältet har varit. Två av ordförandeperioderna har gått till Norden genom Bjordal.

Period Ordförande Land
1996-1998 Shimon Rochkind Israel
1998-2000 Chukuka Enwemeka USA
2000-2002 Nic Nicolopoulos Grekland
2002-2004 Kazuo Hanaoka Japan
2004-2006 Aldo Brugnera Jr Brasilien
2006-2008 Farouk Al-Watban Saudiarabien
2008-2010 Jan Magnus Bjordal Norge
2010-2012 Heidi Abrahamse Sydafrika
2013-2014 Liisa Laakso Australien
2015-2016 Rodrigo Lopes-Martins Brasilien
2016-2018 Jan Magnus Bjordal Norge

Vad hände med det gamla forskargalleriet?

På laser.nu fanns tidigare ett galleri med porträtt av ett femtiotal forskare inom laserterapi, publicerat av LaserWorld under Swedish Laser-Medical Society. Galleriet finns inte kvar. Denna sida ersätter galleriet med en kortare översikt där varje uppgift går att belägga med en källa. Laser.nu drivs i dag av en oberoende redaktion utan koppling till SLMS eller LaserWorld.

Listan är inte fullständig. Många forskare i Brasilien, Israel, Japan, Sydafrika och andra länder har bidragit med viktiga studier. Vi kompletterar sidan när vi kan bekräfta uppgifter om fler pionjärer. Hur forskningen ser ut i dag beskrivs på sidan om forskningen om laserterapi.

Vanliga frågor om pionjärerna inom laserterapi

Vem uppfann lasern?

Theodore Maiman byggde den första fungerande lasern den 16 maj 1960 vid Hughes Research Laboratories i Kalifornien. Lasern var en rubinlaser med våglängden 694,3 nm.

Vem räknas som laserterapins fader?

Den ungerske kirurgen Endre Mester räknas som laserterapins fader. Mester upptäckte 1967 att svagt laserljus påskyndade hårväxt hos möss.

Vem upptäckte hur laserljus påverkar cellerna?

Tiina Karu identifierade enzymet cytokrom c-oxidas i mitokondrierna som en primär mottagare av rött och nära infrarött ljus. Karu ledde från 1980 ett laboratorium för laserbiologi och lasermedicin.

Vilka svenskar har forskat om laserterapi?

Tandläkaren Jan Tunér och Lars Hode är de mest kända svenska namnen. Tunér grundade Swedish Laser-Medical Society 1989 och skrev tillsammans med Hode flera handböcker om laserterapi.

Vem myntade begreppet fotobiomodulering?

Begreppet togs fram vid ett konsensusmöte 2014 under ledning av Jan Magnus Bjordal och Juanita Anders. Anders, Raymond Lanzafame och Praveen Arany publicerade förslaget 2015.

Vem skrev Lancet-studien om laser vid nacksmärta?

Roberta Chow var huvudförfattare till meta-analysen i The Lancet 2009. Medförfattare var Mark Johnson, Rodrigo Lopes-Martins och Jan Magnus Bjordal.

Vad är WALT?

WALT är World Association for Photobiomodulation Therapy, ett internationellt förbund för laserterapi. Förbundet bildades i Barcelona i maj 1994.

Fick någon Nobelpris för ljusbehandling?

Ja. Den danske läkaren Niels Finsen fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1903 för behandling av sjukdomar med koncentrerad ljusstrålning. Priset gällde ljusbehandling och inte laser.

Läs vidare på Laser.nu

Källor

Källorna kontrollerades 13 oktober 2026.